En ny vardag, med en utmattning i bagaget

Vill ni veta något kul? Hoppas, för här kommer det:
 
Ledtråd
 
Idag åker jag till Stockholm igen! Jag och Johan (med familj) ska hälsa på Johans storebror i helgen, eftersom han under fredagen har sin disputation för sin doktorsexamen i biologisk och biomedicinsk fysik. Kommer bli så flådigt! (Och jag som alltid sagt att "Stockholm blir aldrig min stad" har börjat längta tillbaka dit efter varje resa. Vem är jag ens??)
 
 
Men innan jag packar min väska och beger mig mot huvudstaden tänker jag ge er en liten lägesrapport om min nya vardag. Att gå från tvåhundra knyck till ingenting en augustidag var svårt, att ta sig tillbaka till en vanlig vardag efter en sådan krasch är värre. För även om min vardag nu varken är vad den var eller vad den ska vara är jag äntligen på rätt väg, och det känns så himla bra - trots att jag har en utmattning i bagaget.
 
 
Efter att jag i augusti blev sjukskriven för utmattningssyndrom började en process inom mig för att acceptera situationen jag hamnat i, att försöka förstå hur det kunde bli såhär och vad som låg till grund för det. Att landa i tanken av att ha gått in i väggen tog lång tid, men när det steget väl var passerat kickade den lösningsorienterade delen av mig igång, och jag har sedan dess haft fullt fokus på att återta den vardagen jag gått miste om.
 
För mig innebar detta att alla dåliga vanor och mönster var tvungna att brytas, suddas ut och skrivas över av nya. Att identifiera vad jag gjort fel var enkelt: jag vägrade acceptera det faktum att min pappa har Alzheimers, och jag stängde därför av hela mitt känsloregister och lade all vaken tid på något som fick mig att slippa känna (att jobba, gräva ner mig i projekt och vara helt uppslukad av arbetsuppgifter). Eftersom mönstret av att jobba för mycket redan var brutet i och med min sjukskrivning fanns det bara en sak kvar att göra, att våga känna efter. Det tog tid, men till slut skrev jag texten Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta och efter det släppte en stor sten från mitt bröst.
 
 
När de två största byggstenarna i mitt tidigare mönster av dåliga vanor var krossade gick jag in mer på detaljnivå, och jag har nu utformat en vardag som jag tror och hoppas kommer vara hållbar framöver. Jag kan såklart aldrig veta om det kommer fungera, hur gärna jag än skulle vilja bläddra längst bak och tjuvkika på facit så finns det ju inget sådant för livet. Men jag tänker att jag kommer börja här, testa mig fram och finjustera det som behöver förändras med tiden så blir det nog bra till slut.
 
Jag tänker såhär:
▸ jag är en känsloperson och jag måste våga känna, jag går nog under annars
▸ jag kommer plocka bort alla energitjuvar ur mitt liv och bara omringa mig av stöttande, peppande och positiva människor
▸ jag ska prioritera mer kvalitétstid med min pappa, eftersom tiden just nu kommer betyda allt sen
▸ jag kommer låta processen att bli helt återställd från utmattningen ta tid, jag kan inte fortsätta springa fram hela tiden
▸ jag har tillsammans med mina chefer utformat förutsättningar som kommer vara guld värt framöver (mer om mitt jobb en annan gång!)
▸ jag måste tillåta mig att sakta ner när det blir mycket, vila när jag behöver och säga nej mer än vad jag tidigare gjort
▸ jag kommer såklart fortsätta hänga med er här så mycket jag kan, eftersom detta gör mig genuint lycklig
 
 
Min vardag nu är varken vad den var eller vad den ska vara, men jag är äntligen på rätt väg. Och trots att jag har en utmattning i bagaget ska jag lägga beslag på den där vardagen som jag gått miste om.
 
Och jag börjar med det nu.

8

Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig?

 
Hej! Jag har flyttat till www.ellenlindberg.se och inlägget Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig? finns att läsa HÄR. Glöm inte att följa den nya bloggen via Bloglovin' och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Vi hörs på www.ellenlindberg.se!
 
För ett par veckor sen trillade det in en intressant fråga gällande utmattningssyndrom som jag tänkte att vi kunde kika lite närmre på nu. För utmattning berör långt fler än bara den utmattade, hela omgivningen kommer också se och känna av en förändrad situation. Och jag tycker frågan i sig är så viktigt - vad kan och ska en egentligen göra som anhörig? 
 
Men innan vi börjar vill jag att ni ska ha i åtanke att jag pratar utifrån hur min utmattning känns, vad som fungerat och inte fungerat för mig. Allt är relativt, och något jag uppskattat kanske känns helt fel för någon annan.
 
 
"Vad tycker du man ska/kan göra som anhörig? Tycker det är svårt och vet inte hur man kan hjälpa till."
För mig finns det tre stora grundpelare i att som anhörig tackla en utmattning:
 
Ha förståelse - utmattningssyndrom känns inte alltid på samma sätt
Som jag nämner ovan, utmattning kan se ut och kännas så olika från person till person. Lyssna på vad den utmattade säger, hur den känner och upplever sin utmattning och försök ha förståelse för att situationen är som den är. Det går liksom inte alltid att "bara ta sig samman" eller "rycka upp sig" med en utmattning.
 
Du kanske inte förstår eller kan relatera till känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen, men känslan kan existera i andra trots att du inte känner igen den. Det är så viktigt att ha förståelse och inte vifta bort den utmattades känslor som nonsens bara för att en inte personligen kan relatera.
 
Visa och berätta för den utmattade att du finns där om det behövs - men träng dig inte på
För mig har det vart jätteviktigt att ha anhöriga som jag vet har förståelse för min situation och ställer upp när jag än behöver dem, men det har vart minst lika viktigt att dessa förstått att jag inte kan planera upp hela dagar eller massa roliga grejer att göra i veckorna. Att en kan gå i en butik ena dagen eller äta en lunch på restaurang betyder inte att en klarar av det imorgon eller om en vecka - allt går inte bara för det är roligt eller har fungerat tidigare.
 
Bli inte ledsen eller arg om planer ändras eller ställs in - ibland blir det bara så
Även om en bara planerat in en lunch eller en promenad kommer det finnas dagar då det är kämpigt nog att ta sig ur sängen. Det är alltså inte alltid så att en kan hålla fast i sina planer, och det måste vara okej. Okej att känna att en kan säga nej och ställa in, och okej att få ett sådant besked som anhörig. Såklart är det tråkigt när roliga planer ställs in, men eftersom utmattning handlar väldigt mycket om dagsform måste en vara medveten om att det kan hända - och det måste få vara okej.
 
 
Utmattningssyndrom har för mig vart en himla berg- och dalbana där Johan fick en automatisk biljett. Det är inte lätt att vara anhörig, men Johan har alltid stöttat mig och vart min tröstande famn att krypa upp i när jag behövt. Han har hjälpt mig styra upp mina dagar när jag själv inte kunnat (bland annat genom att ge mig mindre "uppdrag", exempelvis handla en pepparkvarn eller byta en glödlampa) men aldrig tvingat mig att hålla igång eller uttryckt att jag vart tråkig om jag vart tvungen att gå och lägga mig klockan sex en fredagskväll.
 
Och det tror jag är så himla viktigt: att den utmattade får pepp och stöd men inte känner sig instängd eller tvingad till saker.
 
För det är ju faktiskt så att det inte går att vifta med ett trollspö och vips så är alla problem borta. Det tar tid att läka, att återhämta sig och lära sig hantera stress igen. Det kommer vara jobbigt för alla det berör och det måste få ta tid.
 
Och speciellt: det måste få vara okej.
 
Hej! Jag har flyttat till www.ellenlindberg.se och inlägget Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig? finns att läsa HÄR. Glöm inte att följa den nya bloggen via Bloglovin' och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Vi hörs på www.ellenlindberg.se!
 

18

Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta

Hej alzheimers, det är dags att vi pratar lite, du och jag.
Du vet nog inte vem jag är, men jag ska berätta för dig: jag känner dig och jag hatar dig av hela mitt hjärta.
 
För ett år sedan fick jag och min familj beskedet att du satt ditt järngrepp i min pappa. Ingen vet egentligen när du fick fatt på honom eftersom en vanligtvis är sjuk flera år innan det går så långt att en diagnos ställs. Min pappa var med största sannolikhet inte ens sextio år när du klamrade dig fast i honom, kanske inte ens femtiofem. Och enligt statistiken du lämnat efter dig har jag på min höjd tio år kvar med min pappa.
 
Men lite utav grejen med dig är att dessa tio år inte kommer vara som vilka år som helst. Jag ska förklara varför.
 
 
Du dödar min pappas nervceller i hjärnan. Du äter upp honom inifrån, och du började runt hans minnesbank. När du sätter dig på det sättet i någons hjärna bryter du sakta men säkert ner minnesförmågan, och även om en fortfarande kommer ihåg sin barndom kan det vara svårt att minnas sin frukost eller vad det är för veckodag. Du börjar bryta ner de mest färska minnena, som vad telefonsamtalet nyss handlade om - eller att samtalet ens ägt rum.
 
Och vet du vad det värsta med dig är? Att vi fortfarande inte vet exakt varför du intar våra kroppar, och att vi heller inte har ett botemedel för att få dig att försvinna när du väl bestämt dig. Det finns absolut ingenting vi kan göra. Min pappa vaknar därför upp varje morgon och undrar vilken veckodag det är. Mitt på dagen dubbellkollar han dosetten för att se så han kom ihåg att ta sin morgonmedicin till frukosten och mot kvällen funderar han över vad han egentligen gjort under dagen.
 
 
Min pappa är fortfarande så pass frisk att han förstår att han är sjuk, och det är ju såklart världen bästa känsla att det fortfarande är min pappa jag pratar med, trots att du alltid är närvarande. Men det syns i hans ögon att du gör ont i honom. Att det skaver när du gör så att han inte minns om han precis frågat mig om vart Johan är, att han blir ledsen när jag svarar att Johan skådar fågel på Öland och han inser att han redan hört svaret flera gånger tidigare idag.
 
Jag märker att han lider av dig, och jag hatar dig för det.
 
 
Jag vet inte vart vi är i livet när den där tioårsgränsen närmar sig. Om min pappa fortfarande bor med min mamma eller om han flyttat ihop med en grupp andra som du också satt i ditt järngrepp. Jag vet inte om han fortfarande kommer älska kroppkakor och att sortera sina klockor medan han tittar på gamla fotografier på vår båt. Jag vet inte ens om han kommer känna igen mitt ansikte när jag knackar på dörren, eller minnas mitt namn när jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom.
 
Jag vet egentligen ingenting om hur veckorna, månaderna eller åren framöver blir med dig i bakgrunden. Men en sak är jag säker på: min pappa är en envis liten gubbe och han hatar dig lika mycket som jag gör.
 
 
Han kommer alltid vara min pappa, men när du haft honom i ditt järngrepp ett par år till och vi närmar oss den där tioårsgränsen kommer han inte minnas att jag är hälften honom.
 
Och jag hatar dig, av hela mitt hjärta, för det.

36