Alzheimers, jag hatar dig av hela mitt hjärta

Hej alzheimers, det är dags att vi pratar lite, du och jag.
Du vet nog inte vem jag är, men jag ska berätta för dig: jag känner dig och jag hatar dig av hela mitt hjärta.
 
För ett år sedan fick jag och min familj beskedet att du satt ditt järngrepp i min pappa. Ingen vet egentligen när du fick fatt på honom eftersom en vanligtvis är sjuk flera år innan det går så långt att en diagnos ställs. Min pappa var med största sannolikhet inte ens sextio år när du klamrade dig fast i honom, kanske inte ens femtiofem. Och enligt statistiken du lämnat efter dig har jag på min höjd tio år kvar med min pappa.
 
Men lite utav grejen med dig är att dessa tio år inte kommer vara som vilka år som helst. Jag ska förklara varför.
 
 
Du dödar min pappas nervceller i hjärnan. Du äter upp honom inifrån, och du började runt hans minnesbank. När du sätter dig på det sättet i någons hjärna bryter du sakta men säkert ner minnesförmågan, och även om en fortfarande kommer ihåg sin barndom kan det vara svårt att minnas sin frukost eller vad det är för veckodag. Du börjar bryta ner de mest färska minnena, som vad telefonsamtalet nyss handlade om - eller att samtalet ens ägt rum.
 
Och vet du vad det värsta med dig är? Att vi fortfarande inte vet exakt varför du intar våra kroppar, och att vi heller inte har ett botemedel för att få dig att försvinna när du väl bestämt dig. Det finns absolut ingenting vi kan göra. Min pappa vaknar därför upp varje morgon och undrar vilken veckodag det är. Mitt på dagen dubbellkollar han dosetten för att se så han kom ihåg att ta sin morgonmedicin till frukosten och mot kvällen funderar han över vad han egentligen gjort under dagen.
 
 
Min pappa är fortfarande så pass frisk att han förstår att han är sjuk, och det är ju såklart världen bästa känsla att det fortfarande är min pappa jag pratar med, trots att du alltid är närvarande. Men det syns i hans ögon att du gör ont i honom. Att det skaver när du gör så att han inte minns om han precis frågat mig om vart Johan är, att han blir ledsen när jag svarar att Johan skådar fågel på Öland och han inser att han redan hört svaret flera gånger tidigare idag.
 
Jag märker att han lider av dig, och jag hatar dig för det.
 
 
Jag vet inte vart vi är i livet när den där tioårsgränsen närmar sig. Om min pappa fortfarande bor med min mamma eller om han flyttat ihop med en grupp andra som du också satt i ditt järngrepp. Jag vet inte om han fortfarande kommer älska kroppkakor och att sortera sina klockor medan han tittar på gamla fotografier på vår båt. Jag vet inte ens om han kommer känna igen mitt ansikte när jag knackar på dörren, eller minnas mitt namn när jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom.
 
Jag vet egentligen ingenting om hur veckorna, månaderna eller åren framöver blir med dig i bakgrunden. Men en sak är jag säker på: min pappa är en envis liten gubbe och han hatar dig lika mycket som jag gör.
 
 
Han kommer alltid vara min pappa, men när du haft honom i ditt järngrepp ett par år till och vi närmar oss den där tioårsgränsen kommer han inte minnas att jag är hälften honom.
 
Och jag hatar dig, av hela mitt hjärta, för det.

36

"Vi behöver prata" och jag vill säga tack

Vet ni vad! För ett par dagar sen firade bloggen en månad, och idag (som 33 dagar gammal) vill jag prata lite mer er. Om bloggar, bloggande och om klimatet i bloggosfären - och hur mycket detta förändrats över åren, och hur glad jag är för det.
 
För även om lindbergellen.com bara funnits för er i en månad har jag bloggat sedan sommaren 2008. Mellan varven har jag tagit lite längre pauser, när livet kommit emellan så att säga. Och hela den här grejen med bloggar har utvecklats så himla mycket under tiden.
 
Det är jag evigt tacksam för, och jag ska berätta varför.
 
När jag startade min första "riktiga" blogg 2008 var det allmänt ett rätt hårt klimat i bloggosfären. Det var sylvassa armbågar som slog sig fram från alla håll och kanter och konkurrensen var stenhård. Bloggandet var i spikrak uppåtkurva och samhället började förstå att det låg stora pengar i denna abstrakta hobby, vilket såklart gjorde armbågarna ännu vassare och konkurrensen ännu hårdare. Alla ville ha en bit av kakan, så att säga.
 
För ungefär ett år sedan återkom jag till bloggandet efter en lång paus, och jag såg direkt att så mycket hänt sedan sist jag kikade in i den här världen. Överallt i mina favoritbloggar länkades det till andra bloggkollegor, det tipsades till höger och vänster om både fantastiska bloggar och inlägg skrivna av andra än bloggskribenten själv. Det creddades hit och dit och överallt stöttade bloggare varandra - och jag blev så himla glad. Det var just precis det här jag hade saknat när jag var sexton, peppet mellan varandra. Att hjälpas åt, stötta varandra i motgångar och lyfta varandra när vi gjort bra grejer.
 
Idag får jag känslan att vi alla arbetar tillsammans med våra bloggar. Vi driver dem såklart själva, men vi hjälps ändå åt. Vi lyfter varandra med glädje istället för att känna rädsla för att ge sina siffror till en konkurrent, och vi driver på så sätt bloggosfären vidare. Vi är idag med och skapar klimatet vi vill vara i, istället för att låta oss formas av ett klimat skapat av konkurrens och pengar.
 
Förstår ni hur bra vi är, som tar ansvar och styr skeppet själva?
 
Och framförallt: vi talar om för varandra att vi gillar det vi ser. Jag minns att Flora för ett par år sedan efterfrågade något typ av livstecken från sina läsare, eftersom kommentarerna på hennes inlägg stannat av. Idag får hon livstecken och peppande ord på alla sina inlägg, och även om hon bara är ett exempel av alla bloggar där ute tycker jag hon är ett talande sådant. Vi har blivit mycket bättre på att tala om för varandra att vi gillar det vi ser. Vill vi att våra favoriter i bloggvärlden ska fortsätt kan det vara värt att anstränga sig med ett par peppande ord då och då! Det kostar oss inget mer än ett par minuter i tid, men ger personen på andra sidan skärmen så mycket glädje.
 
Och jag vill säga en sista sak till er: TACK.
 
När jag för en månad sen startade upp lindbergellen.com hade jag som vision att detta skulle vara en plats där jag kunde få utlopp för kreativiteten som blivit bortglömd i mig, men jag fick så mycket mer på köpet. Jag fick också alla er. Och jag vill säga TUSEN TACK för att ni vill följa med mig här. Tack för att ni klickar er in, läser det jag skriver och tittar på det jag visar, ger mig respons och feedback och involverar er i allt från utmattning till planteringsdagar. Att ni också delar med er av era erfrenheter och historier bland kommentarerna gör mig så glad. Ni är helt fantastiska, glöm inte det.
 
Och jag blir så himla glad över att det hela tiden trillar in nya ansikten hit, TACK. För er som ännu inte följer mig på facebook finns bloggens sida här. På Bloglovin' hittar ni mig här och för den nyfikne finns jag på Instagram här.
 
Ikväll ska jag svira om till min finaste outfit och äta fyrarätters. Jag ska träffa vänner och mitt bästa kiddo, och sen dricka ett glas vin eller två. Hoppas ni får en riktigt fin lördagskväll, det ska jag ha. Vi hörs!

20

sjutton frågor om Johan, min bästa person

Innan vi hoppar direkt in i dagens inlägg vill jag passa på att säga TACK till er. Efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och ångest har ni vart så himla många som har skrivit och tackat mig för att jag väljer att prata om det, lika många som delat med sig av sin historia. Tusen, tusen tack!! <3
 
Nu tänkte jag att ni ska få lära känna Johan lite bättre, min bästa person. (Listan nedan är norpad från Sandra.) 

Hur länge har ni varit ihop?
I ganska exakt två år, men känns som så himla mycket längre.

Hur träffades ni?
Allra första gången vi träffades var på vårt jobb, vi arbetar nämligen på samma företag och kontor. Vi sa hej, hej och skakade hand. Sen sågs vi såklart i korridoren på kontoret typ varje dag, men träffades första gången på riktigt under en festival en varm kväll i juli.

Vem var mest på?
Jag säger Johan, Johan säger mig. Jag antar att vi kanske var lika på varandra ändå!

Skedde några komplikationer?
Ja alltså, vi arbetar ju som nämnt ovan på samma arbetsplats och jag skulle säga att det i sig alltid är lite komplicerat. Vi var väldigt noga med att inte outa för världen att vi sågs till en början, eftersom vi inte ville blanda in vårt jobb mer än nödvändigt i vår relation. Och det var nog väldigt bra gjort, det blev inga större komplikationer!

Kan en få se något tidigt sms eller så?

Detta är våra allra första meddelande till varandra. Vi träffades som sagt ute på en liten festival en kväll och var som fastklistrade på varandra, och eftersom jag visste att Johan inte var från stan och heller inte hade någon att hänga med på dag två bjöd jag med honom till mina vänner. Trodde mest det skulle ses som en fin gest, men han sa ja och hängde på!
 
Redan måndag efter den helgen åkte Johan iväg för jobb i annan stad, så vi höll kontakten över Facebook när vi liksom inte kunde ses. Inför den kommande helgen skulle han från Malmö till Öland och frågade om jag ville följa med till ön, det ville jag såklart. Problemet var bara att han frågade sent och jag funderade verkligen in i det sista. Jag hade en kvart på mig att åka från mina föräldrar hem till mig, packa en väska och sen ta mig till bussstationen. Jag hann!
 
Och här får ni se lite av vårt smygande, hehe! Till en början gick vi liksom hem på varsitt håll och sedan kom den ena till den andra. Lite senare fick jag en egen nyckel till Johans lägenhet och då kunde vi gå hem till honom båda två men slapp vänta på att han kom dit först.

Hur skedde dejtandet?
Vårt “dejtande” var mest att vi smög hem till varandra efter jobbet. En av oss handlade och den andra förberedde inför middag, sen åt vi mat och såg en dokumentär eller pratade om världen. Vi var aldrig riktigt på en dejt, eftersom vi var en sån hemlis ett par månader. Vi var dock väldigt mycket på Öland på helgerna, där kunde vi ju vara ifred utan att träffa massa folk från jobbet eller så.

Hur blev ni ihop?
Vi bara blev det. Alltså, vi hängde ihop rätt mycket ganska direkt efter den där varma kvällen i juli. Vårt smygande fram och tillbaka till varandra övergick i att vi handlade till middagen tillsammans, tog en kvällspromenad ihop eller gick hem tillsammans efter jobbet. Till slut insåg vi nog bara att vi faktiskt pratade om varandra som pojkvän och flickvän.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Den tar jag på mig, men jag minns faktiskt inte hur det skedde.. :(( haha alltså, medalj till mig!

Bor ni ihop?
Yes, det gör vi! För nästan prick ett år sedan flyttade vi till en trea på åttio kvadratmeter. Innan dess bodde vi i varsin etta på andrahandskontrakt, ett kort tag innan flytten till vår trea bodde vi båda i min etta. Sådan lyx att ha tre rum att hänga i nu.

Vad är hens bästa sidor?
Johan är så himla lugn, alltid. Alltså, verkligen alltid. Det spelar ingen roll hur stressad jag är eller hur mycket jag panikgråter, Johan är alltid lugn och det känns skönt för mig. Jag blir så himla orolig inombords av människor som är stirriga när jag är i obalans, det händer aldrig med Johan. Tillsammans med hans lugn är han också en väldigt trygg människa, och den klokaste jag träffat.

Och sämsta?
Johan tror att kylskåpsdörren, köksskåp och garderober stängs per automatik och dessa står därför öppna emellanåt. Den där “automatiken” är de facto jag :))

Vad bråkar ni om?
Under våra två år tillsammans har vi faktiskt inte haft ett enda bråk. Aldrig slängt igen en dörr eller skrikit på varandra, aldrig blivit så arga att det blivit bråk. Jag har rätt hett temperament och noll tålamod, men jag tror att Johans lugn räddar situationerna så att fröet aldrig gror. Såklart blir vi oense och dödsirriterade på varandra ibland, men vi löser det alltid genom att prata och diskutera problemet. Det urartar liksom aldrig till bråk, och det tackar jag faktiskt Johan för.

Vad gör ni när ingen annan ser?
Allt sånt där som en gör med sin bästa person.

Vad ger ni för komplimanger?
Vi är båda väldigt dåliga på komplimanger, sad but true. Jag älskar när Johan sätter sitt hår i en högre toffs på huvudet och när han säger kloka saker. Försöker säga det till honom så ofta jag kan, men kan verkligen bli så himla mycket bättre på det.

Vilken är din favoritbild på honom?

Tagen under vår första tripp till Stockholm, under sensommaren tjugohundrafjorton. Älskar denna bild fortfarande.

Och på er båda?

Midsommar tjugohundrafemton.

Något du vill avsluta med?
Jag vill bli gammal med dig, Johan.


11