Så ser mina ekollon och avokadokärnor ut nu

För ett par veckor sedan tog jag den här och den här bilden på avokadon och våra ekollon som ni sett till och från i växtkategorin. Jag tänkte att det kunde vara kul att följa upp hur avokadon och ekollonen växt på sig, men bara efter ett par dagar hade de växt ännu mer och bilderna var liksom inte riktigt helt sanningsenliga längre. (Alternativt: jag var för seg med att visa bilderna..)
 
 
Så igår tog jag fram kameran igen och förevigade våra små skapelser på nytt. Passade också på att köpa med mig en murgröna hem på förmiddagen och dela upp den i ett par provrör på köksbordet. Tillsammans med salt och torkade citronskivor. Jag har ju nämnt tidigare att jag aldrig lyckats hålla en murgröna vid liv, men såhär måste det väl gå? Jag hoppas!
 
 
Till en början hade vi fyra avokadokärnor i vårt köksfönster. De blev sen tre, och nu i veckan två. Jag har helt enkelt bara sparat de allra bästa exemplaren, och här har vi vårt aboslut bästa ↑ Den andra som fått stanna på fönsterbrädan planterade jag i jord för ett par veckor sen, och den kämpar nu vidare med rötterna i mörker.
 
 
Den här avokadon är så stor och ståtlig att jag var tvungen att byta ut det lilla dricksglaset mot glasburk modell jättestor (tidigare innehållandes 1 kg surkål). Kolla det här rotsystemet alltså! Och bladen, de är gigantiska. Det känns verkligen som de växer varje gång en vänder ryggen till, bokstavligt talat.
 
 
Och här har vi lite av vad som står i glas i vårt köksfönster just nu. En avokado och fyra små ekar.
 
 
Ekollonen som jag plockade tidigare i höstas har det verkligen vart olika kämparglöd på. Jag plockade en stor näve men sparade bara de sex med bäst svans (= störst rot) till slut. Nu är det endast en av dem som inte skjutit ett skott, och två av de andra har redan tydliga ekblad. Så nedrans fint!
 
Jag vet att fler av er också satte både avokado och ekollon i vatten tidigare i höstas. Hur har det gått för er? Har ni haft samma spridda skur på kämparglöd, eller har ni numera en ekskog i ert hem? Berätta gärna, det vore dessutom kul med en länk till era avokados och ekollon om ni själva bloggat/instagrammat dem!

13

Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig?

 
Hej! Jag har flyttat till www.ellenlindberg.se och inlägget Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig? finns att läsa HÄR. Glöm inte att följa den nya bloggen via Bloglovin' och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Vi hörs på www.ellenlindberg.se!
 
För ett par veckor sen trillade det in en intressant fråga gällande utmattningssyndrom som jag tänkte att vi kunde kika lite närmre på nu. För utmattning berör långt fler än bara den utmattade, hela omgivningen kommer också se och känna av en förändrad situation. Och jag tycker frågan i sig är så viktigt - vad kan och ska en egentligen göra som anhörig? 
 
Men innan vi börjar vill jag att ni ska ha i åtanke att jag pratar utifrån hur min utmattning känns, vad som fungerat och inte fungerat för mig. Allt är relativt, och något jag uppskattat kanske känns helt fel för någon annan.
 
 
"Vad tycker du man ska/kan göra som anhörig? Tycker det är svårt och vet inte hur man kan hjälpa till."
För mig finns det tre stora grundpelare i att som anhörig tackla en utmattning:
 
Ha förståelse - utmattningssyndrom känns inte alltid på samma sätt
Som jag nämner ovan, utmattning kan se ut och kännas så olika från person till person. Lyssna på vad den utmattade säger, hur den känner och upplever sin utmattning och försök ha förståelse för att situationen är som den är. Det går liksom inte alltid att "bara ta sig samman" eller "rycka upp sig" med en utmattning.
 
Du kanske inte förstår eller kan relatera till känslan av att inte komma upp ur sängen på morgonen, men känslan kan existera i andra trots att du inte känner igen den. Det är så viktigt att ha förståelse och inte vifta bort den utmattades känslor som nonsens bara för att en inte personligen kan relatera.
 
Visa och berätta för den utmattade att du finns där om det behövs - men träng dig inte på
För mig har det vart jätteviktigt att ha anhöriga som jag vet har förståelse för min situation och ställer upp när jag än behöver dem, men det har vart minst lika viktigt att dessa förstått att jag inte kan planera upp hela dagar eller massa roliga grejer att göra i veckorna. Att en kan gå i en butik ena dagen eller äta en lunch på restaurang betyder inte att en klarar av det imorgon eller om en vecka - allt går inte bara för det är roligt eller har fungerat tidigare.
 
Bli inte ledsen eller arg om planer ändras eller ställs in - ibland blir det bara så
Även om en bara planerat in en lunch eller en promenad kommer det finnas dagar då det är kämpigt nog att ta sig ur sängen. Det är alltså inte alltid så att en kan hålla fast i sina planer, och det måste vara okej. Okej att känna att en kan säga nej och ställa in, och okej att få ett sådant besked som anhörig. Såklart är det tråkigt när roliga planer ställs in, men eftersom utmattning handlar väldigt mycket om dagsform måste en vara medveten om att det kan hända - och det måste få vara okej.
 
 
Utmattningssyndrom har för mig vart en himla berg- och dalbana där Johan fick en automatisk biljett. Det är inte lätt att vara anhörig, men Johan har alltid stöttat mig och vart min tröstande famn att krypa upp i när jag behövt. Han har hjälpt mig styra upp mina dagar när jag själv inte kunnat (bland annat genom att ge mig mindre "uppdrag", exempelvis handla en pepparkvarn eller byta en glödlampa) men aldrig tvingat mig att hålla igång eller uttryckt att jag vart tråkig om jag vart tvungen att gå och lägga mig klockan sex en fredagskväll.
 
Och det tror jag är så himla viktigt: att den utmattade får pepp och stöd men inte känner sig instängd eller tvingad till saker.
 
För det är ju faktiskt så att det inte går att vifta med ett trollspö och vips så är alla problem borta. Det tar tid att läka, att återhämta sig och lära sig hantera stress igen. Det kommer vara jobbigt för alla det berör och det måste få ta tid.
 
Och speciellt: det måste få vara okej.
 
Hej! Jag har flyttat till www.ellenlindberg.se och inlägget Utmattningssyndrom: Vad ska en göra som anhörig? finns att läsa HÄR. Glöm inte att följa den nya bloggen via Bloglovin' och på Facebook för att inte missa nya uppdateringar. Vi hörs på www.ellenlindberg.se!
 

18

Vecka 47: festligheter och en present till mig själv

 
Något jag gjorde den här veckan som var planerat:
Började arbetspröva och gick på årets första julbord. Firade min pappas födelsedag och skickade sticklingarna som skulle resa till ett par av er. Gjorde också en mer strukturerad plan över min vardag för att få allt att gå ihop framöver, väldigt skönt.
 
och som inte var planerat:
Gick in till en guldsmed och köpte ett par öronhängen till mig själv, som en liten belöning för att sista tiden känts så bra. Ett par tunna ringar som alltid kan sitta i och som passar till allt. Kan visa er någon dag!
 
 
och något nytt jag gjorde:
Hade pyjamasparty för första gången i vuxen ålder. Kan vi bara komma överens om att pyjamasparty är så underskattat? Det är ju hur mysigt som helst! Och allra bäst mitt i veckan.
 
 
Ett tips från veckan:
Det är fint att emellanåt titta tillbaka på hur livet har sett ut och känts, som för sommaren 2016. Även om min sommar inte var den bästa ser jag ändå tillbaka på den som ett par fina månader nu. Jag fick spendera den med mina favoritpersoner på mina favoritplatser, och det kan vara skönt att påminna sig om det ibland.
 
 
Veckans upptäckt:
Tror det är dags att göra något med mitt hårt snart! Just nu är jag inne på en Brigitte Bardot-lugg likt ovan ↑ Jag har tidigare haft både hellugg, sne'lugg och ingen lugg alls. Men gardinluggen har jag inte testat än, och den är ju så fin! Tycker ni jag borde prova? Är så sugen! Vi kanske också skulle kika på min hårresa genom åren? Från vita lockar i tidiga barndomsår till en intensivt röd hellugg och idag ett otämjt popcornhår. Låt mig veta om ni skulle vilja se!
 
 
Godaste maten jag lagade:
Den här veckan lagade jag jordärtskockssoppa igen, himla gott! Receptet för det hittar ni här. Annars har jag också druckit en hel del smoothies under dagarna. Banan, hallon och mandelmjölk är min favoritkombination just nu.
 
Veckans musik/film/serie:
Jag ser dig - Adam Chia. Lyssna, lyssna, lyssna!
 
Veckans självis:
 
Veckans känsla:
Så jäkla bra bara. Rakt av. Bortsett från att jag inte hann knipa några biljetter till Håkan Hellströms spelning i Borgholm i juli och att jag håller på att bli sjuk så har den här veckan vart så nedrans fin. Jag har haft en skön känsla i kroppen hela veckan, hängt med mina favoritpersoner och träffat familjen. Bara haft det så himla bra, helt enkelt.
 
Om du har några biljetter till Håkans spelning i Borgholm (juli 2017) till salu, eller vet någon annan som har, maila mig på info.lindbergellen@gmail.com <3
 
En klädsel från veckan:
 
Veckans gif:
Honey boo boo beskriver veckanHar ni förresten sett hennes serie? Haha alltså, älskar!
 
Veckans betyg:
5/5, vilket såklart känns så himla bra! Är väldigt glad över att jag haft två bra veckor efter varandra nu, eftersom de senaste månaderna verkligen vart kämpiga. Men det är kanske så, att en ibland måste må skit för att sen kunna njuta fullt ut när livet är snällt mot en. Att kontrasterna ändå behövs.
 
Vad har känts lite extra hos er under vecka 47? Blir som vanligt väldigt glad om ni delar med er!

13